Mimmi

Efter vad som måste ha varit världens längsta natt frågade jag mig själv imorse efter noll minuters sömn om det var värt att resa sig ur sängen, någonsin. Helst av allt ville jag bara ligga kvar och aldrig mer kliva upp. Kuddarna var genomblöta och sönderkramade när jag ändå bestämde mig för att ta nya tag. Spegelbilden var ingen vacker morgonhälsning ska ni veta. Efter några varv i huset kändes det ändå som att det var dags att försöka sova lite. När jag sedan låg i sängen igen insåg jag att jag inte ville somna. Jag var rädd eftersom jag då en gång skulle vakna upp och inse att det inte varit en dröm. Tomma skrik i kudden.
När jag sen efter ett samtal trots allt mådde bättre och kunde rycka upp mig väntade mina hjältar på mig. Jag sminkade bort groparna under ögonen och bestämde mig för att den här kvällen ska mascaran sitta kvar tills jag kommer hem. Jag kunde till och med ge spegeln ett leende innan jag begav mig mot staden.
Mina bästa vänner räddade min dag. Tänk vad en pizza och ett biobesök kan göra. Gamla minnen radades upp och man kunde inte annat än att le. Att jag sen inte somnade under en 2½ timmas lång sifi-film är bara ett mirakel. Fortfarande lite rädd.

Det kommer bli bra, jag vet det. Det kommer lösa sig på det absolut bästa sättet utan tvekan. Det här är varken slutet eller "aldrig mer". Solen går upp imorgon också och tills dess hade jag tänkt ta igen lite sömn.