Mimmi

Lördagen den 14 oktober
Jag var så nervös att jag trodde att jag skulle gå under. Men 16.00 satte jag och pappa oss framför TV:n iaf och kollade. Spelet fungerade mycket bra men snöpligt nog tog Helsingborg ledningen med 1-0. Dumma TV.
Sedan gick det dock bättre och AIK kvitterade. LYCKA! När de gjorde 2-1 trodde jag att jag skulle gå under igen fast av en annan anledning.
Efter 2-1-målet var det 30 minuters väntan kvar och nervositeten var fruktansvärd. Klockan tickade och jag försökte få tiden att gå.. och efter vad som känts som en evighet stod kl på 90 minuter. Fjärdedommaren visar 3 minuters tilläggstid. 2 min kvar.. 1 min kvar.. Vi kommer att klara det, vi kommer att vinna! 20 sek kvar, de har inkast, det är luuuugnt! För första gången den senaste halvtimman log jag och nervositeten försvann, nästan. Plötsligt blev allt tyst. Något verkade ha gått fel. Bollen låg i målet. Hur då? Vad hände? Råsunda förvandlas från ett sjungade publikhav till en tysnad som jag inte trodde var möjlig. TV-kommentatorn skriker ut: "SJÄLVMÅL AV DANIEL AREFJORD!".
Det var det sista jag hörde innan jag hoppade upp ur soffan, hörde bakom mig att pappa stängde av TV:n och sedan klampade upp på övervåningen. Förtvivlad satte jag mig vid msn för att söka tröst. Självklart vände jag mig till min käraste Oskar för stöd. Lite komiskt nog så hejar han på Elfsborg. Av alla lag, så hejar han på Elfsborg.
Tyvärr vann Elfsborg sin match på måndagen och tog 3 poäng.
(Kanske bör jag tillägga att Daniel Arnefjord har nummer 13 på sin tröja)

Lördagen den 21 oktober
Nervös igen! Fruuuktansvärt nervös. Hemma klädde jag på mig alla AIK-kläder jag hittade. Jag rotade fram flaggan och därmed var jag klar för match!
Väl framme på Örjans vall så hamnade vi efter många om och med i Black Army, vilket pappa egentligen inte var så förtjust i och jag förstår honom. Dock var det inga större farligheter den dagen.
Therese och hennes mamma kommer typ 5 min innan avspark och ställer sig bredvid oss.
AIK har dommaren emot sig hela matchen.
HBK gör 1-0.. och 2-0. Black Army blir helt tysta. Förutom en kille med megafon som desperat försöker få igång en massa hejaramsor.
En HBKare fäller en AIKare i straffområdet och jag var helt säker på att det var straff, men dommaren blåste inte. Helt plötsligt börjar det regna öl över hela AIKs läktare. Folk blev så arga att de kastade det enda de hade i händerna, vilket råkade vara just plastmuggar fyllda med öl.
Halvlek. Ska vi åka hem? Nej, verkligen inte.
Andra halvlek börjar. AIK tar initiativet och HBK fegar lite. Därav kommer 2-1. Jag skriker, Therese skirker, pappa skriker, alla runtomkring mig skriker. Alla är så glada! Helt plötsligt vänder allting och det känns som att allt är möjligt. Jag och Therese står och viftar med min AIK-flagga och hoppas på mer mer mer.
Och det kom. 2-2. Jag blev så lycklig.
När vi gick därifrån fattade jag inte att vi bara fick oavgjort. Jag var så glad att det kändes som en seger. Vi hade likaväl kunnat vinna, men det kunde HBK också. Tack för att han missade öppet mål i minut 90.
Elfsborg spelade mot Hammarby några dagar senare. Jag och min syster lyssnade på radion. Hammarby gjorde 1-0. Jag skrek.
Vi hade på radion ända tills Elfsborg sköt i ribban och klockan stod på 90 min. 3 minuters tillägg. Då stängde vi av den och satte på den igen när matchen var över. Kunde då konstatera att Hammarby hade slagit Elfsborg med 1-0.
jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga "Tack Hammarby".

Imorgon är det match igen. AIK möter IFK Göteborg och Elfsborg möter GAIS. Bara att hoppas på det bästa. Heja AIK!